Ett år utan dig...

På tisdag är det ett år sen att det var dina sista dag på denna jord.
Vi kom ihåg de sista dagarna innan din död så väl, sakarna vi gjorde, alla sms vi fick utav dig, att du skrev att du längtade att åka hem, sakarna vi hade gjord under de 4 veckor du hade varit borta och ville visa dig....
Men det blev inte så. Du dog på väg hem istället....
Det har varit ett jävligt jobbigt år. Utan dig...

Vad som gjorde det ännu jobbigare var att vår familj bor i Holland och därför kunde de inte vara här när vi behövde det som mest.
Barnens morföräldrar har varit här 2 gånger, och några vänner och kusiner.  Men även om det var jätte skönt så saknar man stöd i vardagen....Någon som kommer in för en kopp kaffe och frågar hur man mår,någon som finns där helt enkelt.
Någon i skolan som bryr sig om varför barnen är hemma så mycket, för ibland orkar de helt enkelt inte med.
Vi har ingen släkt här i Sverige, och som det känns ,knappast någon som bryr sig.

Kan ni tänka er att gå igenom en sån stor förlust någonstans utomlands utan stöd från vänner och släkt ? Och sen som mamma har sin egen sorg och på det sorgen av 5 barn ? Jag försöker att finnas för de så mycket det bara går, men ibland blir det för mycket för mig med. Att har varit tillsammans med någon i 25 år, och har varit med om så mycket tillsammans sopar man inte bara under mattan.
Då kan man inte bara säga " du har Gerhard nu, du måste gå vidare....som om jag inte förstår det själv.
Men bara när man står där, med faktum i handen vet man hur det är...och det är svårt.... jättesvårt.
Det känns som att alla har redan glömt honom.
Och familjen från pappas sida bryr sig inte ett skit om barnen heller.
Ingen som frågar hur det går, inte barnen och inte mig, och inte frågar någon Gerhard heller....
Han som på en gång har blivit 5 barns pappa.
I första veckan var det några som hörde av sig och lovade att hålla kontakten,  inte gjorde de det.



Vad bero det på ? Är de helt enkelt så att folk inte bry sig inte för att det inte berör de, är det så att det är för att vi inte är Svensk ?  Är de så för att folk är för upptagen med sitt eget liv ?

Vi vet i alla fall att man inte behöver förvänta sig något av andra omkring,  och jag hoppas bara att när de är du som träffas av en sån stor sorg att du har folk omkring dig som bryr sig, för det gör det så mycket lättare.....

Kanske ni tycker att vi klagar, men det är inte meningen. .... just nu är vi alla bara väldig ledsen och saknar Albert jättemycket och vi hoppas att på något sätt folk börjar tänka, så att de förstår att de finns människor som behöver hjälp och att det finns en värld utanför din egna lilla värld vart man med något enkelt kan göra en jävla stor skillnad !.